Tsunami

Hej vänner! Ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat på länge. Tanken var att jag skulle uppdatera idag om vad jag sysslat med den senaste tiden, men jag har istället suttit framför tv:n. De uppdaterar hela tiden om situationen i Chile och just nu sitter vi och väntar på att en tsunamivåg ska komma in över Hawaii. De sänder live med kameror över hela ön så just nu får vi bara hoppas att inga är kvar vid kusten och att inga kommer att skadas! Som tur var tjöt ett tsunamilarm där tidigt imorse så de flesta har nog hunnit förflytta sig upp till bergen.

Uppdaterar senare, håll tummarna för att alla på Hawaii klarar sig!

Rött och blått för Haiti

John Hancock building (nej den är inte döpt efter snubben i Will Smith filmen!) som jag ser från mitt fönster har lampor som skiftar i olika färger under olika perioder på året. Den har t ex vart rosa för bröstcancer, grön och röd under julledigheten, OS-färgerna under tiden Chicago kandiderade som värdstad för OS, och just nu är den röd för AIDS! Under förra veckan så var den alltså röd och blå för Haiti. Jag tycker att det är ett coolt sätt att uppmärksamma människor på olika saker som händer i staden, landet och världen!

Igårkväll så var jag med Kaicy, Herb, Matt och Colin på midnattsbio. På Music Box så visade de filmen Mystery Team som 5 kompisar gjort tillsammans. Den var väldigt rolig och alla huvudrollsinnehavare från filmen utom en var där för att svara på frågor och snacka med publiken. Tydligen så hade de kommit på idén till filmen, skrivit ett manus och hyrt en filmkamera. Sedan hade killen som blivit ansvarig för att filma fått lära sig att hantera kameran och så hade de bara satt igång! Produktionen har tagit lite över 3 år och de reser just nu runt till olika städer i USA för att visa den. Om ni någonsin stöter på filmen så rekommenderar jag den, det är väldigt amerikansk humor och en rätt barnslig film, men definitivt gjort på ett bra sätt!

Nu ska jag fortsätta skriva på min Harold Washington uppsats. Kan någon skriva den åt mig, snälla?

Sounds of Sweetness

Förresten, här kan ni kolla på när Sounds of Sweetness sjunger den amerikanska nationalsången på en Chicago Bulls (Chicagos basketlag) match den 15 Januari! Och här kan ni kolla på när de sjöng på en av Chicago Bears (Chicagos fotbollslag) matcher i höstas som en hyllning till fotbollsspelaren Walter Payton som min skola är döpt efter.

Sounds of Sweetness är alltså några killar i skolan som sjunger i kör, de är grymma!

Svenska skolan vs Amerikanska skolan

Idag har jag vart hemma från skolan för jag är sjuk.. igår började jag må dåligt, och imorse så gick det helt enkelt inte att gå till skolan. Så jag har suttit och druckit te och äppeljuice framför skräptv samt suttit vid datorn. Dock så måste jag verkligen plugga, jag har hur mycket plugg som helst som jag måste få överstökat. Igår tyckte Ms Marchiafava att det var en bra idé att be oss läsa 3 uppsatser, skriva en uppsats om vad sanning är, skriva en uppsats om en av de tre uppsatserna man läste samt göra analyser på de två andra. Allt detta över helgen. Ingen i klassen fattar vad poängen är, och inte jag heller. Vi lär oss inget i alla fall, och alla vet att Ms Marchiafava inte ens läser uppgiferna hon ger oss, efter att vi skickat in dom till henne så ger hon oss 100 poäng (dvs ett A eller den svenska motsvarigheten MVG) på allt.

En sak som irriterar mig extremt mycket är att lärarna i den amerikanska skolan bara pumpar ut uppgifter och läxor för en att göra. Allting handlar om kvantitet- inte kvalitet. Det handlar bara om att testa dig och se till så att du pallar pressen. Många av mina kompisar i skolan tar ångestdämpande piller för att orka med, och den del har åkt in på kliniker för pillerberoende. Det är en helt normal sak att knapra piller för att hantera stressen. Förvånad? Inte alls.

Du ska rabbla fakta- datum, platser och namn är extremt viktigt medans man inte alls värdesätter kunskaper kring varför saker och ting hände samt betydelsen av att kunna analysera och dra slusatser själv. Man ska bara lyda och producera. I den amerikanska skolan är det väldigt viktigt att vara respektfull mot sina lärare, man måste kalla dem för Mr eller Ms samt deras efternamn, man får absolut inte kalla dem efter deras förnamn. Men även om en stor respekt gentemot dina lärare förväntas från dig så betyder inte detta att dina lärare behöver ge samma respekt tillbaka. De kan prata extremt nedlåtande mot dig och som elev har du knappt nån rätt att säga emot. Dels för att det definitivt kommer att sänka dina betyg men också för att du kommer skickas till rektorn. Särskilt på min skola, där det största målet för elevernas skolgång är att de ska komma in på ett bra College, säger eleverna ingenting. En stor del av rollen som elev är att lyda och att aldrig ifrågasätta en auktoritet.

I den svenska skolan hade jag personligen aldrig tolererat att lärare behandlat mig på det sättet som de gör här. Alla lärare ska visa sig som extremt dominanta, medans vi i sverige ofta har en förutsatt ömsesidig respekt mellan elever och lärare. Man kan säga till om man tycker något är orättvist samt diskutera olika saker.

Som svensk tycker jag att det ofta är väldigt frustrerande att vara en del av det amerikanska skolsystemet. Jag har lärt mig att ta eget ansvar sedan tidig ålder och det är svårt att vänja sig vid att det nu är människor som kontrollerar en i skolan varje dag, särskilt som gymnasieelev.

Det går ju självklart att kritisera den svenska skolan för deras brist på diciplin också, men i jämförelse med det amerikanska skolsystemet så föredrar jag absolut det svenska. Hur mycket "College Prepatory" min skola än är så tycker jag att man förbereds mycket bättre för ett vuxet och självständigt liv i den svenska gymnasieskolan. Efter att alltid ha haft någon säga åt en vad man ska göra samt daltats med i 18 år så är det inte så konstigt att de flesta flippar ur deras första år i College. Helt plötsligt ska de vara vuxna!

Utanför min skola i julas. Jag, Youbi, Joel och pappa!